En cool chock

Tre månader efter att gossen T såg dagens ljus hittade jag hit igen. Shit, det är verkligen en chock. Kanske världens coolaste chock. Jag tar tillbaka allt jag har sagt. Jag biter i det berömda föräldragräset. Han får sova i vår säng. Man blir helt galet kär och nördig. Man tittar uppriktigt intresserat på andra bebisar. Man borde ringa alla som fick barn innan en själv och gratta dem igen - på riktigt den här gången. För det är nu man fattar hur det är. Världens coolaste chock. Och ett helt nytt liv.

Intet är som väntanstider

Sex dagar till beräknad leverans. Som lika gärna kan vara en dag eller tjugo dagar. Babybranschen jobbar generellt med väldigt oprecisa besked.

Men som Karlfeldt skrev om april (och inte om graviditeten): "Intet är som väntanstider, vårflodsveckor, knoppningstider...". Går ändå att tolka in både vattenavgång och magstorlek i vecka 40 i den där.

Leverans

Två veckor kvar till leverans. Eller snarare planerad leverans. För aldrig någonsin har man haft så lite kontroll över något så viktigt.

Status: Kanske +9 kg, fötter och tår ser ut som ett skämt, problem med att böja på fingrarna som också ser ut som ett skämt, mage modell vågklyvare rätt ut och riktigt risig nattsömn.

Helt OK med andra ord.

Bajs

Det slog mig just att en del av föräldralivet är att ta hand om någon annans bajs i ganska många år. Först i blöja. Sedan torka rumpa. Det blir mycket bajs.

Förberedelse?

Man ligger som en strandad späckhuggare på nätterna och vaknar varje gång man försöker vända sig för att man rent fysiskt inte kan vända sig utan att ta i med hela kroppen. Dra på ett par, fem toalettbesök på det och man kan snabbt räkna ut att det inte blir mycket sova.

Jag är trött NU. Skittrött. Hur ska det då bli sedan? "Det är naturens sätt att förbereda för vad som komma skall.". Risig natur säger jag. Det vore väl mycket smartare att jag fick sova ordentligt nu?

Jag måste äta potatis

Det tillkommer nya sanningar hela tiden. Som till exempel den att jag måste börja äta potatis. För barn gillar potatis och när man har barn måste man äta potatis.

Jag gillar inte potatis. Jag gillar ris och pasta. Jag tänker inte äta potatis. Måste man äta samma sak som sina barn?

Förmodligen kommer jag att sitta där med potatis upp i näsan om ett halvår. Eller när de nu börjar äta potatis. Men jag vill ändå bara ha sagt att jag inte tänker äta potatis. Just det.

(Och ja, jag är medveten att jag låter som en fyraåring.)

Kunskapschock

Det slog mig att man kan läsa ungefär hur mycket som helst om förlossningar, bebisar och tillbehör. Det är en kamp man inte kan vinna. Har man inte glömt den oumbärliga kräktrasan (flera av varandra oberoende källor har uppgett denna gadget som nyckeln till framgång) så har man väl glömt att äta fiskleverolja under graviditeten så att avkomman blir ett geni.

Man kan inte vinna helt enkelt. Sunt förnuft, någon?